Kursbuchstrecke 830 består i princip av två banor som har en gemensam historia: Privata bolagets Werra-Eisenbahn-Gesellschaft stambana var Werrabahn Eisenach - Lichtenfels. Denna bana som går via Meiningen, Grimmenthal, Themar, Eisfeld och Coburg beslutades att bygga av staterna Sachsen-Weimar-Eisenach, Sachsen-Coburg und Gotha samt Sachsen-Meiningen år 1841. Men först 1 november 1858 kunde den 130 km långa delsträckan mellan Eisenach och Coburg öppnas, 24 januari 1859 tillkom fortsättningen till Lichtenfels. Banan erbjöd norra Bayern en snabb förbindelse mot norr. Fram till september 1945 tillhörde denna bana (med undantaget för stationen Lichtenfels) till järnvägsdirektionen Erfurt. Området runt Coburg kom först 1919 till Bayern, tidigare var det del av hertigdomet Sachsen-Coburg och Gotha och efter monarikets slut utgjorde det den kortvariga fristaten Coburg. Denna ansågs av regeringen som för liten för att kunna existera. I en folkomröstning valde befolkningen att ansluta sig Bayern. Det var ekonomiska skäl som ledde till detta, det historiska sambandet med Thüringen spelade nästan ingen roll (88% emot).
Mellan Eisfeld och Coburg delades banan av den tysk-tyska gränsen för att översätta den tyska beteckningen. Avsnittet i Thüringen hade ingen station och revs någon gång. Avsnittet i Bayern slutade nu vid stationen Görsdorf. Den ligger i Bayern, byn i Thüringen. 4 augusti 1947 återöppnades denna del, men sedan 30 augusti 1949 gick det bussar. 30 juni 1976 var den sista officiella driftsdagen, på flygbilder syns banan fortfarande.
Det var också 1 november 1858 att banan Coburg - Sonneberg öppnades. Byggherre var samma som på Werrabahn. Werra-Eisenbahn-Gesellschaft övertogs 1 oktober 1895 av Preussens järnvägar. 3 juli 1945 stängdes linjen mellan Neustadt och Sonneberg efter att ha varit i drift igen sedan 10 maj, mellan 1947 och 1951 var den i drift i gen, men endast för godståg. Bundesbahn-delen mellan Coburg och Neustadt elektrifierades 1975. 28 september 1991 återöppnades banan över gränsen som en gång delade Tyskland, från början med elektrisk drift.
Också Coburgs tredje järnvägslinje byggdes av Werra-Eisenbahn-Gesellschaft. Det var bibanan Coburg - Rodach som öppnades 1 juli 1892. Werrabahn kunde ha förts via Rodach, men av (för mig) okänd anledning byggdes denna via Eisfeld där terrängen var lite besvärligt.
Creidlitz var en gång en station med kil-form. Det ser man fortfarande. Under besöket framgick det tydligt att det fanns en gång användbara spår väster om stationshuset. Det var början av Itzgrundbahn. Den ledde till Rossach (som bör inte förväxlas med Rodach som är utgångspunkten för bibanan från Coburg) och öppnades 4 december 1900 av Preussens statsbanorna. Det är ausolut logiskt eftersom hertigdomet Sachsen-Coburg und Gotha var en av dem många thüringiska stater. Banan hade åtta kilomters längd och fyra mellanstationer: Niederfüllbach, Meschenbach, Siemau-Scherneck och Großheirath. Stoppet i Niederfüllbach försvann redan under banans första år, det är inte långt till Creidlitz. Man funderade över att förlänga banan till en annan bana, Breitengüßbach - Dietersdorf, men det blev ingenting av det.
2 juni 1984 slutade persontrafiken till Rossach, 1 september 1995 lades banans södra del, Großheirath - Rossach ner. 31 juli 2001 följde banans norra del. 2005 revs spåret, i dag kan man cykla på delar av den gamla banvallen.
Dagens station i Coburg byggdes efter sekelskiftet 1900: 1903 invigdes den nya godsstationen söder om personbangården, anläggningarna kan ses genom tågfönstret. 1911 blev kommunen och Preussens järnvägar eniga över att bygga en ny personstation. Tre år senare började arbeten som måste avbrytas 1916 för en tre års period. Söder om stationshuset byggdes en egen paviljong, den s.k. Fürstenbahnhof, hertigens väntsal så att säga. Huset Sachsen-Coburg und Gotha är ju ingen regional familj utan regerar sedan 1831 i Belgien och sedan 1840 i Förenade konungariket. En gång var medlemmar i huset kung i Portugal. Simeon II var under åren 1943 - 1946 som barn Bulgariens sista tsar och, som en kurios fotnot i historien, under namnet Simeon Sakskoburggotski statsminister i samma land 2001 - 2005. Och inte att glömma det egna hertigdommet som fanns 1826 - 1918. Först som personalunion av Sachsen-Coburg och Sachsen-Gotha, men efter 1852 som realunion. När den nya stationen var klart år 1923 fanns hertigdommet inte längre, i Fürstenbahnhof finns i dag en frisör.
16 december 2008 fick person- och godsstationen ett nytt, elektroniskt, ställverk. Fyra gamla togs ur drift. Det nya står i godsstationen, jag tror att det är lokalbevakad. (Inte alltför ovanligt, tågklareraren i det nya elektroniska ställverket i Greußen (Thüringen) styrar tre mekaniska bommar på stationen.)
Sonneberg Hbf har en egen sida här på jernbane.net.
------------
Det är två operatörer på linjen: DB Regio står för regionaltågen Nürnberg - Bamberg - Lichtenfels - Coburg - Sonneberg. Det är timmestrafik med elmotorvagnar littera 442 (Talent 2), under rusningstiden tillkommer några tåg, ibland med avvikande fordon. Agilis Verkehrsgesellschaft sköter lokaltrafiken mellan Lichtenfels, Coburg och Bad Rodach. Också här är det timmestrafik, men med dieselmotorvagnar littera 650 (Regioshuttle).
Från december 2017 tillkommer DB Fernverkehr med tre ICE-tågpar München - Berlin. Snabbtågslinjen passerar i närheten, Coburg fick anslutningar. Vid samma tidspunkt ska det också gå snabba regionaltåg Nürnberg - Sonneberg som tar mellan Bamberg och Coburg den nya linjen, operatören är DB Regio.
(Text: Sören Heise, november 2016)
