Viskadalsbanan (VBJ) hade en lång förhistoria där industrimannen Sven Ericsson från Kinna var den pådrivande kraften. Han var i England och studerade textilindustrin där när han fick upp ögonen för Järnägarnas betydelse för utvecklingen. När han återvände till Sverige började han proppagera för en järnväg från hamnen i Varberg upp genom Viskadalen till Borås. Disskusionerna blev långa och framförallt spårviddsfrågan rådde det olika meningar om. Först förodades 1435 mm, men när Borås Herrljunga Järnväg (BHJ) tillkom så tyckte många att man borde välja samma spårvidd. På 1870-talen dök de första banorna med 891 mm upp. Den första var Hjo Stenstorp 1873 och även Ulricehamn Vartofta Järnväg 1874. Det blev en stor debatt där de olika spårvidderna ställdes mot varandra. Till slut bestämdes dock att banan skulle byggas normalspårig trots att den enda järnväg den skulle få kontakt med hade spårvidden 1217 mm. 

Banan gick mellan Varberg och Borås Övre och öppnades 1880. På Borås Övre (BHJ) fanns båda spårvidderna och där skedde omlastning mellan dessa. 1885 tillkom Kindsbanan mellan Borås och Svenljunga, 1886 öppnades Mellersta Hallands Järnväg och därmed fick Viskadalsbanan och Kindsbanan kontakt med övriga 1435-nätet. När Göteborg Borås Järnväg tillkom skedde stora utökningar av VBJ bangård på Borås Nedre och ett nytt stationshus byggdes inför öppnandet. BHJ kände att de kom på undantag och beslöt att bredda sin linje till normalspår för att kunna vara konkurenskraftiga. Senare tillkom Borås Alvesta Järnväg och Borås Ulricehamns Järnväg.

1930 Sammanslogs BHJ med VBJ tll Varberg Borås Herrljunga Järnväg (VBHJ) och även BHJ tåg framgick då till Borås Nedre som bytte namn till Borås C. Under 30-talet rustades VBHJ upp till sth 90 km/h och 18 tons axeltryck. När banan förstatligades hörde VBHJ till de mest välskötta av de mindre privatbanorna.

Idag är endast Bs, Vfo, See, Hre, Vdi och Vb stationer; Frl, Kin, Bgm, Bjo, Dre och Tof är hpl; Jäy lp och Asb är hpl/lp. 
Övriga är nedlagda.